The Swedish Geordie

Så var det då dags. Bortamatch mot ett Everton som haltat rejält på hemmaplan den senaste tiden. Jag kände faktiskt ett ganska stort hopp om att det skulle vara just den här regniga kvällen i Liverpool som kapten Coloccini skulle säga till sina mannar att nu är det nog, man beter sig inte på det här viset om man spelar för en klubb som Newcastle United. Gå ut på planen och leda sitt lag på rätt köl. Tänk vad fruktansvärt naiv jag är.

 

 

Direkt när jag såg startelvan så blev jag ytterst tveksam, Ayoze Perez, den korte och fysiskt svage anfallaren skulle alltså få starta ensam på topp. Ingen person man ställer i frontlinjen för att motta bollar mot den övre nätmaskorna på inlägg direkt. I övrigt såg det intressant ut, backlinjen såg ut som vanligt, vilket man ju såklart kan tycka vad man vill om, men vad gör man? Har man bara 4 backar varav 2 ens kan klassas som backar (Colo och Mbemba) där den ena är komplett värdelös i vissa lägen, så får man helt enkelt starta dessa 4. Mittfältet däremot bestod av hela 3 januarivärvningar, var det dessa tre som skulle sätta sin prägel på laget och lyfta oss framåt?

 

Avspark. Everton är inte bra på något sätt, ändå har de lekstuga med oss första halvtimmen. Det dröjde inte mer än 23 minuter så satte Aaron Lennon 1-0 bakom en olycklig Rob Elliot som nog lämnade en hel del att önska i sitt ingripande. Everton fortsätter att ha oss på plats på egen planhalva utan att på något sätt imponera, tvärtom. De slår felpass, ofta i eget straffområde, verkar inte ha mycket till spelidé framåt, men de möter trots allt Newcastle, det behövs inte särskilt mycket mer än att de springer framåt och passar bollen med jämna mellanrum så kommer de till slut igenom.Till detta så får vi naturligtvis en skada på vår enda godkända back, Mbemba, Lascelles kommer in.

 

Halvtid. Något måste göras. McClaren väljer att ta in unge Rolando Aarons som ytterback, trots att han egentligen är yttermittfältare, ut går den sedvanligt usle Paul "träskor" Dummet. Vad händer? Inget. Matchen står i princip stilla i mitten av den andra halvleken. Mitrovic kommer in för Saviet och lyckas bränna ett riktigt bra målläge på en gång. Efter detta följer en tid i matchen då det mest intressanta som händer är att Rob Elliot får göra ett par svettiga räddningar. Annars heldött, Everton verkar en smula nervösa över att de faktiskt håller på att vinna på Goodison Park och faller tillbaka något. Detta ger ett ypperligt tillfälle för Newcastle att försöka pressa för en kvittering. Men jag är inte nervös, jag tror inte, jag hoppas knappt, jag har följt det här laget länge nog för att veta bättre. Och visst har jag rätt. Inget intressant händer förutom någon dåligt slagen hörna av en för dagen värdelös Jonjo Shelvy. Istället kommer Everton återigen in på antagonisternas planhalva och pressar sig in i straffområdet, unge Aarons tar en idiotisk glidtackling som leder till straff. Lascelles passar dessutom på att dra på sig ett gult kort i ett tragiskt försök till att psyka Ross Barkely som ska lägga straffen. Barkely bryr sig inte nämnvärt om motståndarens gliringar och sätter säkert 2-0 till Everton. Ridå. För att strö lite extra salt i såren så delas det ut ytterligare en idiotisk tackling från lika idiotiske Lascelles som ger ytterligare en straff och rött kort. Tack och adjö herr Janmall Lacselles. Barkely förvaltar även denna straff på bästa sätt och 3-0 blir slutresultatet.

 

Jag är inte ledsen, jag är inte arg, jag är inget, jag är totalt apatisk

 

 Matchens Shearer: Det fantastiska bortaföljet som sjöng för sitt lag med hög volym hela matchen.Grymt! Matchens Williamson: Alla. Totalt värdelöst spel av i princip samtliga. (Elliot i mål får ändå godkänt).

                                                                                                                  

                                                                                                                       Tack och Godnatt!/TSG